jag orkar fan inte mera nu.
Så fort jag ser dig bara förstörs allt. Dom där blå ögonen som ser rätt igenom mig. En blick och mitt försvar är jämnat med marken. Och han vet. Han vet att jag inte kan motstå hans ögon. Jag har verkligen kämpat för att komma över honom. Och det värsta är att jag trodde att jag klarat det, att jag faktiskt glömt honom. Men den där blicken. Jag vet inte hur länge vi tittade på varandra. Fem sekunder? Tio? En evighet? Allt jag kämpat för att glömma bara kom tillbaka, och det kändes så jävla hemskt. Makten han har över mig är så sjuk. Hela vår situation är sjuk. Jag vet att vi båda mår så jävla dåligt över det här, att vi båda ångrar oss som fan. Så varför är vi tvungna att bara fortsätta med det vi håller på med? Sen råkade någon stöta till honom bakifrån och jag sprang iväg. Lite som en sjuk repris på förra lördagen. Jag vet att jag var full och råkade hamna på samma fest som honom. Och att jag sedan blev ännu fullare. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag tror inte att jag vill minnas heller. Jag minns att jag sprang. Och att min vita klänning fick mascara fläckar och jag skrek i telefon. Och att jag grät ut på mcDonalds med Ebba i pyjamas mitt emot mig.

Marilyn Monroe:
"I believe that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go.
Things go wrong so that you appreciate them when they go right.
You believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself,
and sometimes good things fall apart, so that better things can fall together."